K-vitamin är en familj av fettlösliga vitaminer. Man har upptäckt att K-vitamin har flera viktiga funktioner när det gäller att bygga upp benvävnad, förhindra nedbrytning av nervvävnad och förhindra förkalkning av blodådror.
K-vitamin verkar genom att aktivera en rad proteiner på olika ställen i kroppen, vilket gör att proteinerna kan binda kalcium till sig. Man har upptäckt 14 olika proteiner i kroppen som behöver K- vitamin. De finns bland annat i njurar, benvävnad och blodet.
K-vitaminfamiljen kan delas in i två grupper: K1-vitamin och K2-vitamin. K2 är särskilt viktigt för att dirigera mineralet kalcium dit det behövs i kroppen. K2-vitamin ser till att kroppen använder kalcium för att stärka skelettet, samtidigt som det förhindrar kalciumet från att förkalka blodådrorna.
Modersmjölk innehåller lite K-vitamin. Därför ger man nyfödda barn en spruta med K-vitamin. I vår kropp omvandlas de olika K-vitamintyperna till en form som kroppen kan tillgodogöra sig, menakinon-4.
Läkemedel och en del kosttillskott använder syntetiskt K-vitamin, menadion, även kallat K3-vitamin. Det är vattenlösligt och kan till skillnad från naturligt K-vitamin vara giftigt vid stora doser.
En vanlig kost tillför kroppen mest av K1-vitamin. K2-vitamin kan bildas i tarmen, men det sker i en del av tarmen där bara lite kan tas upp i kroppen. Därför tillförs kroppen mer K1-vitamin än K2-vitamin vid en normal kost. Man kan öka nivån av K2-vitamin i kroppen genom att äta mycket mat som innehåller lite av vitaminet, som njure, ägg, lever och ost eller genom att äta den ovanliga rätten natto. Man kan öka intaget av K1-vitamin genom att äta mycket gröna växter som brysselkål, broccoli, spenat, sallad och kål. Eventuellt kan man tillföra kroppen vitamin med hjälp av kosttillskott.
Både hjärta och lever kan lagra K-vitamin. Det mesta som lagras i levern är K2. Till skillnad från andra fettlösliga vitaminer har kroppen små lager av K-vitamin som förbrukas fort. Därför måste vi tillföra vitaminet regelbundet via kosten.
Det finns inga officiella rekommendationer för intag av K-vitamin i Sverige. För att bevara koagulationsförmågan behöver man antagligen 1 µg/kg kroppsvikt, medan K-vitaminets andra funktioner i blodådror och benvävnad antagligen kräver större mängder. Studier tyder på att 45 µg K2-vitamin per dag räcker för en positiv effekt på skelettet.
Antibiotika, diarré och en dåligt fungerande gallblåsa ökar risken för K-vitaminbrist. Allvarlig K-vitaminbrist är lätt att upptäcka genom blödningar som uppstår när blodet inte levrar sig. Låga nivåer av K-vitamin över tid är inte lika lätt att upptäcka, men kan troligen ha konsekvenser både för benhälsan och för våra blodådror.
K1-vitaminets viktigaste funktion är troligen i levern, där det snabbt tas upp från blodet och aktiverar proteiner som är viktiga för blodets förmåga att koagulera.
Benvävnad innehåller tre proteiner som måste aktiveras av K-vitamin.
Dessa proteiner är troligen viktiga för styrkan i skelettet genom att de påverkar mineraliseringen av benvävnad där mineraler som kalcium och magnesium tas upp. Låga nivåer av K-vitamin är kopplat till låg bentäthet.
K2-vitamin finns i olika former, och de olika formerna transporteras på olika sätt i kroppen. Man tror att K2-vitamin med långa sidokedjor (som MK-7, MK-8 och MK-9) absorberas bra, samtidigt som de tillbringar längre tid i blodet än K1-vitamin och därför är mer tillgängliga när kroppen behöver dem i andra vävnader än till koagulation i levern. De här formerna av K2-vitamin är därför extra viktiga för vävnader i kroppen som ben, blodådror och mjukvävnad.
K2-vitamin aktiverar proteiner som förhindrar kalcium från att avlagras i blodådrorna. Det K-vitaminberoende proteinet Matrix-Gla sitter i väggarna på våra blodådror, där det förhindrar kalcium från att bindas. Om vi har för lite av detta aktiverade protein kommer därför blodådrornas väggar att förkalkas.